Det finns många åsikter när man pratar om klängväxter och hus. En grupp vill klä in sina hus i prunkande klängväxter och en annan skriker högt när det kommer på tal. Nog ska man lyssna lite på de som säger att klängväxter förstör fasaden och bryter sönder husgrunder, men det beror helt på hur man planterar dem och vad man planterar. Vill man plantera klängväxter mot en husfasad gör man rätt i att sätta upp spaljéer på distanser så att det kommer in lite luft bakom så att det inte blir fuktigt och mögeltillväxt. Å andra sidan så kan faktiskt en klängväxt skydda färgen från väder, vind och sol.
Rotsystem kan bli stora och kraftfulla men det är sällan de blir så stora att de bryter sönder betonggrunder eller flyttar på gråstenar i en torpargrund. Däremot kan de trycka sönder lite klenare grundelement som används vid bygge av nya hus. De är av frigolit och har bara ett tunt skal med betong längst ut. Dessutom kan kraftiga rötter gå ner i den dränering som ligger runt de flesta hus. Om du gräver och planterar intill en husvägg så var rädd om dräneringen och lägg gärna en skyddande dubbel markväv runt röret eller plantera i isolerade lådor. Bäst är att sätta sina växter en bit ut från väggen och sen leda dem in mot väggen så att de får stöd.
Även om åsikterna går isär om detta ämne så kan vi nog konstatera att det är förbaskat vackert med klängväxter. Men det finns några saker som man kan tänka på när man väljer sort.
Om du planterar ett klättrande vildvin med sugfötter så kommer den att sätta fast sina små tassar på din vägg och du kommer troligtvis ångra dig den dagen du ska måla om. De sitter som berget och du måste skrapa bort sugplattorna från fasaden. Jag vet en stor och välvuxen planta av klättervildvin som blivit så tung att den rasat ner av sin egen tyngd och då dragit med sig putsen från husväggen. Så vill vi inte ha det. Därför gäller det att välja rätt sorts klängväxt till rätt plats.
Engelmannsvin (Parthenocissus quinquefolia var. engelmannii) och Rådhusvin (Parthenocissus tricuspidata) som har häftskivor till fötter passar bäst på fristående spaljéer, plank som inte behöver målas, på murar och i slänter som marktäckare. Vanligt vildvin däremot (Parthenocissus vitacea) har klängen typ spiraler som den håller sig i med, och denna sort passar bra på spaljéer på husvägg där den kan linda in sina klängen runt något. Rotstocken kan bli ganska kraftig så tänk på detta om du sätter den intill en vägg.
Klematis har ganska försiktiga rotsystem och behöver hjälp att ta sig uppåt via snören eller spaljéer. De vill ha varmt, soligt, väldränerat och gärna sandigt runt fötterna så de trivs intill husväggar men se till att de planteras en bit ut från väggen så att det inte blir allt för torrt under takutsprång. Sätt fast snören eller spaljéer som den kan hålla i sig i och hjälp den på vägen upp genom att leda stänglarna åt det håll du vill ha dem. Vill du vara extra försiktig väljer du en sort som ska klippas ner varje säsong. Det gäller bland annat de sena storblommiga sorterna som du klipper ner på senhösten.
Kaprifol vindlar sig uppåt snärjer in sina grenar runt allt den hittar. Den är kraftigväxande och kan ta sig in under takpannor och mellan panelbrädor och när den växer sig tjockare kan den till och med lyfta takpannor. Kaprifol fungerar utmärkt i den vilda delen av trädgården och kan planteras vid gamla träd, som marktäckare, på spaljéer och plank. Det finns många olika sorter av klematis, både tidiga och senblommande, så om du väljer några olika kan du få en lång blomningsperiod i trädgården. Se upp när du handlar för vissa sorter har tyvärr ingen doft. En kaprifol tål hård beskärning och behöver klippas ner regelbundet då den annars kan bli ganska naken nertill.
En trevlig bekantskap i klängväxtfamiljen är piprankan med sin frodiga grönska och kraftiga växtsätt. När den väl etablerat sig vill säga. Pipranka kan ta ett par år på sig för att bilda rötter och komma igång att växa och jag vet många som gett upp på vägen. Detta är alltså inte klängväxten för dig som har bråttom. Piprankan har man enbart för sina blads skull, visserligen blommar den men då får du lyfta på bladen exakt rätt vecka för att kunna se de små pipliknande blommorna i brunt. När väl piprankan kommit igång och växa kan den bli som ett ogräs och likt kaprifolen kan den bryta sig in i huset både lite här och där.
Den som gillar vackra blad brukar också tycka om kameleontbusken. Det är en buske som inte klättrar själv utan behöver hjälp att ledas upp. Den kan då nå flera meter i höjd. Det är just bladen som är uppseendeväckande men den blommar också med små lätt doftande vitrosa blommor. Det är hanplantor som har de vackraste bladen, men det brukar inte finnas så mycket annat att välja på ute i handeln. En buske som inte binds fast ordentligt kan med sina hårda grenar stå och rispa mot husfasaden när det blåser så se till att den sitter fast. Kameleontbusken kan som äldre tappa sin bladfärg lite och då brukar det hjälpa att klippa ner den för att få många nya fräscha grenar.
Klätterhortensia är en ovanligt hårdför och tålig växt som klättrar med sugfötter vilket gör att den kan vara nästan omöjlig att få bort den dagen man vill det. Den får en rejäl och tjock stam och rot så var lite försiktig med placeringen. Den passar precis lika bra att sätta mot en trädstam som mot en vägg, bara den får bra jord och lite gödning de första åren om den ska leva under en trädkrona. Den här klängväxten är precis som piprankan lite seg i starten men man belönas med vackra stora vita blommor när den blir några år gammal.
Avslutningsvis finns det många andra vackra och trevliga klängväxter; murgröna, blåregn, japansk träddödare, bokharabinda, skenhortensia och vingfröranka för att bara nämna några. Glöm heller inte de ätbara klängväxterna som kan vara precis lika bra; björnbär, minikiwi, vindruva och humle till exempel. Läs alltid på om växternas karaktär, läge och krav på plats (zon, jord, ljus, fukt osv) så är chansen större att det blir både rätt och vackert.
Trädgårdsmakarens Blogg 